Jag har fruktansvärfa sömnproblem.

Det har jag haft sedan jag var liten.

Jag är född med en oro i kroppen som aldrig upphört att existera.

Jag har inga problem med att vara ensam. Tvärtom! Jag tycker mycket om att vara ensam.

När jag var yngre var det jobbigt och det fanns en hel del smärta i att vara ensam men med åren har jag vänt det till något positivt.

Jag är min bästa vän.

När jag är med min bästa vän dvs mig själv är jag omöjligt ensam.

Det tankesättet har lärt mig att uppskatta ensamheten och se det som något mysigt.

Min odda relation kommer in i den här bilden.

Jag och Patrik bor inte tillsammans trots att vi varit ihop i tolv år.

Jag klarar inte av det och inte han heller.

Båda har ensamhetsbehov. Många förstår inte det och tror genast att det är något konstigt.

Vi sover inte ens i samma säng när vi är med varandra. Det behövs inte. Vill vi mysa m.m så klarar vi nog av det iallafall;-)

Han är ofta i sitt barndomshem och jag är i vår lägenhet.

Vi får andas och sedan möts vi. Jag är mycket nöjd med det.

Det som kan bli svårt när natten trycker sig på är alla tankar som kommer upp.

Jag tänker så otroligt mycket. Funderar mycket på mina taskiga relationer till min mamma och pappa.

"Tänk om jag inte hinner få ordning på vår relation innan de dör"...osv...

Det är djupa jobbiga tankar.

I sådana stunder känner jag mig ensam men jag är inte rädd för den ensamheten.

Hoppas du förstår.

Ibland måste jag ta hjälp av insomningstabletter för att ens få några timmars sömn. Det är ok tycker jag.

Natten ger oro samtidigt som det ger skydd. Ett slags skydd för något...?

Vad vet jag inte...

Sov Gott/